Rävhonan satt ned på det något torra gräset. Under hennes tassar prasslade det varje gång hon rörde på sig. Den starka vinden lekte med hennes tunna päls, liksom grässtråna runt henne. Vinden gav henne en knuff då och då, närmare stupet. Men hennes vita klor höll bestämt kvar henne i marken som förhindrade vinden att föra henne allt för nära stupet som, där hon satt, var för många metrar bredd för att hon skulle kunna hoppa över.
Honan var inte så pass nära så att hon kunde se ner på fåglarna ...
↧